Instrumenten då 1955 - 1962

Min första kontakt med gitarr fick jag genom att min mamma, som var duktig att sjunga, ville kunna kompa sej själv och då lämpligast till gitarr. Så hon köpte en Levin rundhålsgitarr i musikaffären i Kumla. Nu blev det väl inte mer än de tre vanliga hallujaackorden så efter hand så blev det mer och mer att jag höll på med gitarren och med hjälp av - Levins gitarrskola för eget ackompanjeman - lärde jag mej nåra fler ackord. Efter hand så blev det väl uppenbart för mej att ville jag bli en gitarrfantom så gick det inte an att ha en "frälsisgitarr". Så på postorder i nån tidning så fanns den tjusiga "orkestergitarren" Pampas till salu för runt 250 pengar. Ett tyskt "kvalitetsintstument" som vilade tryggt i famnen på nån då för tiden popular artist. Kvalitetsinstrumentet visade sig efter hand ha en del brister, den var tex. helt omöjlig att intonera, men höll man sig bara nedanför 12:e bandet så lät det inte allt för eländigt. Men det lät ju för lite. Clas Ohlson hade en billig magnetisk pickup som enkelt kunde "monteras på de flesta gitarrer" så det blev mera postorder. Men mikrofon utan förstärkare gick ju inte an....
 

Så hur får man en gitarr att låta mycket utan att ha en förstärkare? Jo, den Tandberg bandspelare som fanns i det Johanssonska hemmet visade sig ha  en alldeles utmärkt förstärkarfunktion som man genom att vrida på diverse rattar och vred kunde utnyttja som enbart förstärkare och då lämpligast koppla in en större högtalare än den som satt i bandspelaren.
En gammal radio med en rätt maffig högtalare stod och skräpade. Kablarna till högtalaren kopplades loss och skarvades och vips hade jag plötsligt en förstärkare som lät mycket och märkligt nog med ett rent och snyggt ljud. Rena turen, för detta med ohmtal och anpassning var nåt som man lärde sig lång senare. Att det råkade finnas en Tandberg i huset berodde mest på mitt nyvaknade intresse för musik och då framför allt Radio Luxemburg. En 80 meters kopparwire mellan skorstenarna på grannen Gelin och våran egen gjorde att den stationen gick in kanon och det var billigare att banda än att köpa grammofonskivor.

Min första "riktiga" gitarrförstärkare var denna lilla 15 watts rörförstärkare från LM Ericsson. Jag har inget minne av hur den kom in i mitt liv. Jag minns bara att min pappa kom hem med en kartong från posten och meddelade att nu var jag minsann skyldig honom 228 kr som då lämpligen kunde betalas vid tillfälle. Såvitt jag kan minnas så blev det aldrig nåt tillfälle. Tack pappa. Detta lilla underverk hade en mikrofoningång och en linjeingång. En 10 tums bredbandshögtalare från Clas Ohlson inhandlades per postorder från Insjön. Alltihopa plockades in i en gammal Luxor radiolåda som hade plundrat på sitt innehåll. När allt hade kopplats ihop anslöts min gamla Pampasgitarr av äkta plywood, strömmen slogs på och jag slog an mitt första elektriska ackord. Varpå pappa, som varit behjälplig med montaget, omedelbart lämnade källarens hobbyrum. Detta hobbyrum skulle senare upphöjas till rang som repetitionslokal för String Rockers men det anade vi knappast då.

När det började att bli mer fråga om spelningar med kontrakt via Musikerförbundet så gick det ju inte för sej att hasta runt med hembyggda grejor. Den gamla Pampasgitarren fick ge plats för en Bjärtonplanka inköpt på dåvarande Hagströms Musik på Olaigatan i Örebro.Den är enligt uppgift sällsynt, för den lär bara ha tillverkats i ett femtiotal exemplar. Fender och andra "inne" plankor kostade ju skjortan för en fattig ung man. Nu var det ju inte bara priset som avgjorde. Jag har aldrig gillat Fenders smala halsar och den här plankan hade en lite bredare och kortare hals som kändes bekväm att spela på. Den var relativt hårdtryckt men det åtgärdades med en lätt nedslipning av banden. Gamle Bjärton hängde med så länge som jag spelade gitarr dvs. tom nån gång 1973-74 men hamnade sen på väggen då jag övergick till bas. Där hänger den än och samlar damm och det är säkert 10 år sen jag klämde ett ackord på den . Vet inte ens om den funkar elektriskt . Jag har klistrat på svart kontaktpapper på själva plankan då jag tyckte att den var för vit på scen ...

Ett KENT bandeko från Hagström i Älvdalen blev nästa mojäng. Det var helt enkelt en ändlös bandslinga som rullade förbi ett inspelningshuvud och tre avspelningshuvuden. Genom att laborera med hastigheten på bandet och ställa volymen på avspelningshuvudena kunde man få lite varierande effekter som man med lite god vilja kunde kalla för eko. Bandslingan kostade skjortan om man köpte den i affären men man kunde göra dom själv med en bit vanligt rullband. Många försökte tejpa ihop slingor med vanlig tape men jag som visste bättre använde BASF skarvtejp för rullband. Och en flaska sårbensin och tops för tonhuvudena som blev rätt skitiga då banden släppte från sej mycket järnoxid.

Av samma skäl som ovan så byttes LM-förstärkaren, den gamla trotjänaren, ut mot en vassare fabriksbyggd stärkare, en Hagström GA-85 med reverb och lite annat lullull. Den var väl byggd för att motsvara Fenders Super Reverb men kostade hälften så den fick duga. Bestyckad med två 10" högtalare ca 85 watt output men en sämre reverb än på Fender. Den hade en liten egenhet som kunde vara lite besvärlig ibland. Placerad i vissa lägen bredvid tex. ett värmeelement eller annan förstärkare fungerade den som radiomottagare. Men det var alltid Radio Moskva som kom in, oavsett var i landet fenomenet uppträdde. När det hände var det bara att flytta den nån halv meter hit eller dit så försvann fenomenet. Det var ju under "kalla krigets" dagar så det var säkert nån komplott från röda Älvdalen ...

◄ Tillbaka